Mer sjukvård...
Jag vill inte skriva om enskilda patientfall det känns inte rätt, men vill så gärna berätta om vad jag ser och upplever här så ska försöka göra det på ett bra sätt ändå.
Idag såg jag något så hjärtskärande. Barn-ortopedpatienter ligger på en större barn-kirurgiavdelning där även bland annat brännskadade barn vårdas. Man gör vad man kan för dessa barn och med de resurser man har. Tyvärr kan man inte smärtlindra barnen när deras brännskador ska läggas om. Förstod inte riktigt om det berodde på att man inte hade tillräckligt med smärtlindring eller om det var för få personal så att man helt enkelt inte hann med. Det måste ha gjort så fruktansvärt ont och uttrycket i deras ögon och deras skrik fick mig att hålla mig på avstånd.
Sen har jag träffat kvinnor med historier som man blir mörkrädd av. De kvinnorna vårdas på sjukhuset pga av deras män. Frågade en av dem om hon inte skulle göra en polisanmälan men då log hon och frågade hur hon och deras barn skulle få mat på bordet om mannen satt i fängelse? Flera kvinnor har sagt att de ska tillbaka hem till sina män när de är färdigvårdade. Det verkade så självklart i mina ögon att man aldrig skulle acceptera att bli utsatt för sånt som de här kvinnorna blivit utsatta för utan att man direkt skulle lämna sin man. Men det är långt ifrån självklart, många kvinnor är så beroende av sina män att de inte ser hur de skulle kunna överleva utan dem. Och i tidningarna har det varit världens ramaskri över att två kvinnor misshandlat sina män i någon by någonstanns i Kenya...
Det här är baksidan med att vara här, men vill poängtera att man, med vissa undantag, gör vad man kan för patienterna och att det är tur att vi får uppleva så mycket härliga saker som väger upp det tråkiga. =)
